Varför innebär söndagar en sådan anspänning? Varje söndag, framförallt framemot eftermiddagen börjar jag att känna en obehagskänsla kring bröstet. Vill inte ha söndagskväll, dagen före jobb. Tankarna kring att jag inte tog vara på helgen och allt jag ska hinna med följande vecka rusar i skallen.
Jag har ett jobb, det är jag tacksam för. Jag vet dock inte om jag hittat rätt i tillvaron. Jobbet är egentligen roligt och ösigt, men det kanske är där problemet ligger, i ösigheten. Kanske vore behövligt med lite lugn och ro, att hinna med det som ska göras. Fast, om det skulle vara för lugnt, skulle jobbet kanske kännas meningslöst, tråkigt? Varför då vara ifrån sin lilleman? Bit ihop, kämpa på, full fart mot nästa helg! Hinner ju knappt märka av veckodagarna ändå, de går så fort.
Familjelivet är som det ska vara. Vi är trötta, emellanåt lite griniga, men annars har vi roligt. Lilleman kan numer stappla fram med små steg. Han har gått några meter. Emellertid verkar han inte så road av att gå för egen maskin, vill helst hålla i sig med en hand (absolut inte med båda!). Just nu sover den lille varelsen, tittade precis till honom. Finns inget vackrare än ett litet busfrö som sover lugnt och stilla. Ser så trygg ut. Fast det är fantastiskt mysigt med en sprallig och lycklig liten en också. Han har det bra hemma med Puppan. De är ett riktigt team. Jag är inte lika populär hos lilleman längre. Ingen idé vara svartsjuk, det är ju så det ska vara.
Bästa att avsluta och krypa i säng, det är en dag imorgon också...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar