Nya livet!

Nu är han är, lillprinsen! Lillprinsen som ännu inte har ett namn föddes den 8 december kl 01.32. Han är så fin och lugn. Kommer nog att bli en tålig liten gosse skulle jag tro. Så liten var han heller inte, en riktig medelbebis, 52 cm och vägde 3790 g. Jag som hade inhandlat kläder i stlk 50 eftersom storebrorsan var mindre och då bara hade för stora kläder. Han kunde ha 50-56 länge.

Storebrorsan verkar ta det ganska ok, han är en riktigt söt och duktig storebror. Klart att det är tufft att få konkurrens, men jag tror de kommer ha mycket skojigt tillsammans. Storebrorsan känns verkligen stor nu. Innan lillebror föddes kändes han liksom liten, nu känns det naturligt att han fyller 3 år snart.

Förlossningen gick bra, blev en ordinär och inte kejsarsnitt. Lite komplikationer efteråt, men en ytterst frisk bebis är bästa medicinen. Dock har han redan blivit förkyld, men vad kan man göra?

Nu är det jul och verkligen kallt. Vi har därför inte kunnat ta oss ut. Behöver eg köpa julklappar, men vill ju heller inte ta in bebis i galen julshopping. Bilköerna ringlar på gatan utanför till köpcentrum. Tror att det var för mkt snack förra julen om att det är så lugnt att julshoppa på denna ort, så nu åker varenda kotte hit och handlar.

Jag trivs med att lillebror är utanför magen, är liksom mer mobil. Har en del smärtor, men det finns ju värktabletter. Konsumtionen gör dock svärfar mycket orolig.

Att ha två barn är underbart, men det är helt klart en större utmaning. Båda behöver omsorg samtidigt och dessvärre kan jag inte dela mig i två. Storebror är dock så förståndig och förstår när han måste vänta då lillebror äter. Det som är viktigt för mig är att jag vet att vi klarar att ta hand om två barn och att vi vet vad som är bäst för dem. Jag känner att det är viktigt att tänka på detta då föräldrasamvetet ofta är så dåligt. Det är lätt att känna sig otillräcklig och omgivningen kan komma med bitska kommentarer trots att de inte vet något om saker och ting. Självklart vet jag utifrån min yrkesroll att det är viktigt att omgivningen griper in om ett barn far illa eller så, men ett barn far inte illa av att en strumpa råkar ligga i en soffa ett par dagar utan att plockas upp. Det lustiga är att kommentarerna alltid kommer från äldre eller personer som inte har barn. (Verkar som att en del 55+ tenderar att tycka att det är ok att vara oförskämd, fascinerande då de så ofta klagar över dagens ungdom.) Jag tycker det är konstigt att andra anser sig ha rätt att bestämma och komma med vilka kommentarer som helst. Barn ska prioriteras och bli sedda, då får vissa praktiska saker ge vika anser jag. Huvudsaken är att de får den omsorg, kärlek och allt vad de behöver.

Ja, jag vet, jag var själv odräglig innan jag fick barn, visste alltid bäst om hur man tar hand om barn, men nu är jag mer ödmjuk och vet lite bättre, hoppas jag. Det är bra och viktigt med hjälp och stöd ibland, men det är är viktigt att inte lyssna för mycket på andra. Allt detta låter som snurrigt blaj, det är bara att jag är ledsen, arg och upprörd över vissa saker. Det liskom bubblar och tankarna snurrar. Jag försökte göra något åt det hela, men saken blev bara värre. Nog om detta nu, det kommer dock att bli ett återkommande tema.

Ska försöka fokusera på att tänka positivt och stänga mina öron. Vi har en underbar tid nu, det är jul och det ska ingen få förstöra, synd bara att det ska gnaga i mig så djupt... Kanske var det för att gränsöverskridandet och kränkningen var såpass allvarlig. Kan ju bero på okunskap och ovett och svårigheter i att uttrycka sig, men det gör ändå ont.